Att aldrig få ro

Tror den värsta känslan är samvetet.

Att känna så här och inte veta varför. Att låta det gå ut över livet, familjen och allt man älskar. Se hur man sakta men säkert river ner det som man faktiskt byggt upp. Att till slut inte kunna dölja det längre.

Man vill så mycket hitta svaret på VARFÖR man känner som man gör. Barnens fel, sambons fel, jobbets fel, husets fel, kroppens fel. ALLTS fel.

Jag vet inte vem jag är längre. Känns som att hon är så jävla långt borta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *