Att gå vidare

Jag har alltid haft svårt att släppa människor nära inpå. Har svårt att lita på folk och så fort jag öppnar upp så slutar det med att jag blir sviken på något sätt. Har aldrig känt mig viktig för någon. Har heller aldrig stannat på någon plats, för att jag inte känt mig trygg.

Jag har alltid haft vänner och tycker om att umgås med folk. Däremot har jag har alltid varit annorlunda, aldrig gjort som andra tycker och alltid gått min egen väg. Jag är långt ifrån en ensamvarg, men jag är en vandrare som aldrig kommer till slutdestinationen. Men jag tror ändå på att om jag följer mitt hjärta, så kommer det någon gång att leda mig rätt.

Idag är det den 1 juli. Halva 2019 har passerat och jag kan nog utan att tveka påstå att det varit det år som varit mest omtumlande och som lett mig in på stigar som jag aldrig gått förut. Samtidigt har jag nog aldrig känt mig så trygg och lugn i all vilsenhet som jag känner.

Har däremot stått och stampat vid samma vägskäl alldeles för länge, och nu är det dags att gå vidare. Jag måste gå vidare från det som gör för ont och våga lita på mitt hjärta utan att vara rädd för var den stigen ska leda.

Och det här med att hitta sig själv? Gör man någonsin det? Livet är ju ändå en konstant utveckling och så länge man känner att man är på väg åt rätt håll så är det väl ändå helt okej? 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *