Att känna samma nu som då

Jag vaknar på morgonen och den enda tanke som cirkulerar i min hjärna är att jag vill inte. Jag vill bara ligga kvar under täcket och stanna där tills alla känslor försvinner. Men jag kliver upp, för att barnen måste ju åka till skolan och jag måste jobba. I min värld finns det ingen annan som kan göra mitt jobb och aldrig någonsin att jag ska vara den som sviker. 

Lillan är trött och vill inte ta på sig kläder idag heller. Jag berättar lugnt för henne om hur tomtenissen förtrollat hennes snuttekanin så att hon faktiskt vill ta på sig byxorna. Snälla fungera. Snälla fungera. Snälla låt den där magiska kaninen fungera. Idag gör den det och jag känner en lättnad över att ha lyckats ta mig förbi det hindret just idag. 

Lämningarna går bra. Jag och C jobbar på samma arbetsplats men vi sitter tyst i bilen på vägen till jobbet. Han undrar om det är något. Men jag är bara trött, och det är inte något jag bara säger. Jag är så trött så jag inte ens kan förklara. 

På jobbet känner jag mig nedstämd. Nedstämd över att jag inte är glad, för att jag inte är den där personen som C träffade för fyra år sedan. Den där glada tjejen som dansade på broar eller som var driven och ville så mycket. Var är den tjejen? Kommer jag någonsin att bli henne igen. Har en magkänsla hela dagen av att något är fel men jag vet inte exakt vad. Varför skulle han älska mig. Och det är klart att tjejen han dejtade i somras var roligare än mig. Har extrema skuldkänslor för att jag aldrig känner mig nog för honom.

Skippar lunchen för att jag känner mig svullen och ful. Blir så hungrig så jag rensar min “krislåda” (chokladen för krissituationer som en sådan som jag aldrig borde ha på jobbet). Får ångest över att jag överskridit dagens kaloribehov redan innan middagen. Jävla skit. Känner mig om möjligt ännu mer misslyckad. 

Kommer hem och tänker att jag borde fara ut och springa för att det alltid får mig på bättre humör och dämpar ångesten. Tar 1,5 timme av velande i hjärnan för att till slut – motvilligt – ta mig ut. Varje steg känns tungt. Varför är det så tungt? Löpningen brukar vara räddningen på alla mina dåliga dagar. Men idag hjälper det inte. Det blir bara 6 km, en runda som i mina ögon är lika med noll. Känner mig inte nöjd. 

Min sambo är fantastisk. Det är han alltid, varje dag i veckan. Jag förtjänar honom inte det minsta. Får dåligt samvete över att jag inte är den där tjejen jag vet att jag kan vara, det gnager i mitt huvud konstant. Mina barn är också fantastiska, och de förtjänar en mamma som är glad och engagerad. Jag bestämmer mig för att bygga pepparkakshus med dem, en liten stund av ljus den här dagen. Sen ser vi julkalendern. Lillan ligger på mitt bröst och jag tänker att snart kommer hon inte vara så här liten längre. Det är fint. 

Läggningen går bra, tack vare den magiska kaninen som tydligen kan trolla bort rädsla också. Börjar nästan tro på tomtenissen som flyttat in hos oss i den lilla dörren nere i köket. Lägger mig i fosterställning en stund i sängen, den där klumpen i magen som bara växer sig större. Min katt kommer och lägger sig på mig. Fina fina kisse, om du bara visste hur trygg du gör mig. Och om du bara visste att du snart inte får bo kvar hos mig, för det har bonusbarnens mamma bestämt. Hatar henne för det. Så. Jävla. Mycket. Inte för att jag någonsin skulle kunna säga det, hon är ju perfekt och C älskar henne på sitt sätt, respekterar henne och hennes perfekthet. Hon blir aldrig arg, är aldrig irriterad, de bråkade aldrig när de var tillsammans och hon är en bra mamma. Precis allt som jag inte är. Och nu tar hon ifrån mig mina katter också. Men som C säger – det är ju bara att acceptera läget. Och det gör jag. Som precis med allting annat. Bara accepterar att det är så.

Barnen har somnat och C förtjänar en mysig kväll med den tjej som han konstigt nog älskar, utan att jag förstår varför. Vi har köpt ost och kex… eller snarare så har han gjort det, jag var för irriterad och trött för att klara av att gå på affären. Jag försöker ha trevligt och njuta utan att få ångest men det enda jag egentligen tänker på är hur mycket kalorier jag stoppar i mig för att vara en vanlig tisdagskväll. 

Går och lägger oss. Min sista tanke är att imorgon ska vara en bättre dag. Min första tanke när jag vaknar dagen därpå är att jag inte vill. Jag vet precis vilken dag det kommer att bli idag också. Jag orkar fan inte längre.  

Datum: 2019-12-15

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *