Att springa Kungsleden

Har pratat länge om att det vore coolt att springa över fjället från Jäckvik till Adolfström, men sträckan och framför allt ensamheten har skrämt mig lite. Det är ju något med att vara totalt ensam på fjället utan mobiltäckning och lokalsinne. Men eftersom att jag fått för mig att jag ska utmana mig själv i allt möjligt så tänkte jag i lördags att ”jag gör det bara” – är det meningen att jag ska dö på fjället av en björn eller en järv så är det väl mitt öde. Dessutom hade jag aldrig någonsin sprungit så långt, varken i distans eller sträcka. Det var tuffare än jag trodde. Jag hade trott att det skulle vara betydligt längre distans på kalfjället, men det var nog knappt två kilometer. Dock helt jävla fantastiska kilometrar! Frågan är ju om de andra 20 kilometrarna var värda det? Det var betydligt mer trail än jag trodde det skulle vara. Smala skogsstigar, stenigt, rotigt, lerigt, blött och halkigt. Tror nog inte jag satte ner foten normalt en enda gång på hela vägen. Det var mentalt tufft att inse efter 8 kilometer att resten av vägen kommer att vara så här, men vid den distansen är det ju bara dumt att vända och springa tillbaka så det var ju bara att pinna på.

Men jag gjorde det, och är sjukt stolt över det! Det är en mäktig känsla att vara helt ensam på kalfjället och inte ett liv förutom du så långt ögat kan nå, bara helt enastående natur.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *