Att vara en känslomänniska

Som känslomänniska finns det bara två lägen – på eller av.  När jag är mig själv så känner jag allt. Att älska någon så det gör ont. Att känna in naturen så att man nästan blir religiös. Att känna sådan glädje att ingenting annat spelar någon roll.  

Men det tunga blir också dubbelt så tungt. Och när det blir det så stänger jag av. Känner ingenting alls. Blir likgiltig. Hatar det så sjukt mycket.  

Under en lång tid så stängde jag av, tappade mig själv, kände ingenting överhuvudtaget.

Men för att jag ska kunna fokusera på mitt välmående och min hälsa så behöver jag få vara mig själv, med mina toppar och dalar. För utan mina känslor så är jag inte jag. För mig så finns det aldrig en vecka som är hundra procent bra lika lite som det finns en vecka som är hundra procent dålig. Vad som helst kan få mina tankar att sväva iväg och känslorna att flöda åt vilka håll som helst. Vet jag att en person i min närhet mår dåligt vill jag göra allt för att hen ska må bra igen, och kan inte sluta tänka på det utan vill bara göra allt i min makt för att hjälpa till. Jag vill finnas där för alla, jag vill också prestera bra på jobbet och jag vill vara en bra mamma. Det här kan ge mig väldigt mycket ångest, men det ger mig också väldigt mycket lycka när det är tvärtom.

Jag är helt enkelt en människa som har väldigt nära till mina känslor, både mina egna men också andras. Att spendera en hel kväll med människor kan totalt dränera mig på energi, men samtidigt kan ett fint ord från en person jag tycker om ge mig positiv energi och få mig att sväva på moln hela dagen.

Jag är både beroende av sällskap men behöver också egentid och ensamhet.

Jag vet inte riktigt hur man hanterar att vara en sån här människa, det är väldigt väldigt ansträngande för mig. Visst föredrar jag att vara en människa med mycket känslor, men hur tacklar man allt det negativa? Och hur förklarar man för personer som inte vet vad ångest är – hur det faktiskt känns? Att det inte går att släppa, även om man skulle vilja det.

Jag har börjat att förstå och acceptera mina ups and downs, försöker jobba med de destruktiva tankarna genom att bara tänka annorlunda, göra annorlunda och dessutom prata om det. För det är väl det mindfulness handlar om – varenda tanke!

Jag kommer förmodligen att skriva mer om det här med att vara ”högkänslig” (HSP), för mig har det hjälpt otroligt mycket att bara förstå mig själv och acceptera det. Det förklarar varför jag inte orkar umgås med människor ibland och varför jag ältar både mina egna och andras problem i all evighet de gånger när andra säger ”Sluta bara tänk på det” eller ”Det är inte ditt problem”. Det är inte så enkelt för mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *